Okej, så jag var sjukt glömsk idag.

Jag glömde min bok i mitt skåp. Det är fredag och jag glömde min bok i skolan. Jag kommer inte kunna läsa den på hela helgen.

Nej, det suger verkligen. Dessutom är det min födelsedag imorgon. Utan BOK!? Nehej du. Jag bestämde mig för att börja på en annan bok. En som inte är så lång så jag hinner läsa ut den över helgen, så jag kan fortsätta på min andra bok på måndag. (Den boken är förresten "Heir of Fire" av Sarah J. Maas, som är den tredje boken i Throne of Glass-trologin)

Så jag valde "Fahrenheit 451" av Ray Bradbury. Det är en klassiker som utspelar sig i en framtid där böcker är förbjudna och staten kontrollerar allt.

Den är faktiskt riktigt bra.

Den första sidan är fan-tas-tisk!

"Det var ett nöje att bränna.

Det var särskilt roligt att seting förintas, se dem svartna och förändras. När han höll mässingsmunstycket i sina knutna nävar och den stora pytonormen spottade sitt giftiga fotogen över världen dunkande blodet i huvudet å honom och hans händer var händerna på en fantastisk dirigent, som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnade ruiner. Med den symboliska hjälmen, märkt 451, på sitt envisa huvud och ögonen lågade vid tanken på vad som skulle komma gav han tändaren ett lätt slag och huset slog upp i glupska flammor som svedde kvällshimlen röd och gul och svart. Han klev omkring i en svärm av eldflugor. Helst av allt skulle han ha velat steka äpplen i brasan medan böckerna med ett flaxande som av duvvingar dog på husets veranda och gräsmatta. Medan böckerna fladdade upp i sprakande virvlar och blåste bort på en vind som mörknat av branden.

Montag visade tänderna i det vilda smärtfyllda grin som de får, vilka svetts och drivits tillbaka av eld. Han visste att när han kom tillbaka till brandstationen skulle han kasta en hastig blick på sig själv i spegeln, ett negeransikte svart som bränd kork. Senare, när han lagt sig, skulle han u mörkret känna hur ansiktsmusklerna ännu höll kvar det smärtfyllda leendet. Det lämnade honom aldrig, det där leendet, det hade aldrig någonsin lämnat honom så långt tillbaka han kunde minnas."

Jag tycker att den här öppningen är ganska direkt inkastande i handlingen, men även förklarande, på ett finurligt sätt, vilket är jättebra. Man blir gensast intresserad och vill läsa vidare. Hela boken (så långt jag har läst i alla fall, vilket är 42 av 237 sidor.) är väldigt poetiskt skriven. Det hela är väldigt vackert att läsa.

Jag läser den här boken på svenska, men jag läser oftast på engelska, och jag kommer nog skriva citat från böcker på engelska oftast. Jag hoppas att det är okej.

Och, innan jag glömmer det, om ni är intresserade av böcker (jag hoppas verkligen att ni är det) så rekommenderar jag att ni kollar på YouTube på Jessethereader. Han videobloggar om böcker och han är asrolig!

Det var nog allt för idag. Godnatt!

"When thinking about life remember this: no amount of guilt can solve the past and no amount of axiety can change the future" - Anonym

Angel